Jag var på väg hem tidigt en söndagsmorgon och jag vandrade genom parken bakom Carolina Rediviva på väg mot Botaniska trädgården når jag återigen får se ett skidspår knappt tre meter från den plogade gångbanan. Ett skidspår inne i centrala Uppsala. När parken tar slut fortsätter skidspåret initiativrikt på snövallen längs med trottoaren.
Jag som har flyttat ner ifrån Härjedalen är van att ha nära till skidspåren i naturen, men de spåren är belägna ute i den riktiga skogen så du får gå, åka skidor eller ta dig dit bäst du vill först. Här är det skidspår direkt utanför dörren, mitt i staden. I stadsskogen som jag går eller cyklar igenom på väg till universitetet är det också skidspår. Det finns ett eljusspår men man ser ändå ofta att någon har skidat längs själva gång- och cykelbanan.
Det är lite märkligt, att i en stad som Uppsala så verkar man ha närmare till fritid och natur än man har i ett samhälle som Sveg i Härjedalen. Det påståendet är i och för sig är bara sant i ett avseende, och det är den nära naturen. Den nära naturen i Sveg är bara tät tallskog där trädens kronor hindrar snön från att täcka backen i jämna lager. Därför åker man helst på myrar, bland ung tallskog eller i uppdragna skidspår. Dessa ligger inte belägna i centrum av samhället, utan någon kilometer ut. Men sedan så har man i det närmaste obegränsat med vidder framför sig och kan åka i flera mil om man vill, och ännu längre (men då tar man helst skotern).
Uppsala är en fin stad, den fungerar även för dem som vill åka skidor bland bokar och ekar i öppna parker. Jag längtar dock hem till skotern, fartvinden och ett tjockt lager puder att leka i.
