Friåkning med tåg inte hälsosamt

Sveriges Radio Östergötland rapporterar idag att en tonårig pojke följde med utanpå ett av SJ:s tåg hela vägen mellan Linköping och Gnesta. Där lyckades han slå larm och fick nerskyld föras till sjukhus. I förhör med polisen så berättar pojken att han ville åka till sin mormor i Stockholm.

Själv kommer jag ihåg hur jag som tioåring ville springa sju mil till familjens sommarstuga. Det slutade en kilometer bort på riksvägen där jag togs om hand av snälla bilister som virade in mig i filtar och ringde mina föräldrar. Jag ville också besöka min mormor, som vanligtvis bodde i vår sommarstuga samtidigt som vi.

Det är något med naiviteten och envisheten hos barn som är så unikt. Deras logik är så ensidig. Om man inte har pengar till en biljett så är det ju självklart att man åker med på tågets utsida. Om man inte kan köra bil så är det ju bara att springa. Vill man göra något så gör man det. Enkelt och praktiskt.

Det verkade i alla fall vara enkelt och praktiskt. Tonåringen som hängde efter tåget kommer aldrig att göra om det. Jag försökte aldrig mer springa flera mil bort. Erfarenheterna och tiden lär en att det inte alltid är så enkelt och praktiskt som det verkar.

Ibland är det bra att låta fantasin flöda fritt och se möjligheterna. Att vara så där barnsligt naiv med tron att allt är enkelt och praktiskt. Vi har ju faktiskt spärrar så att man kan utvärdera det riktiga i idéerna innan de genomförs. Lite nya tankebanor krävs nog om vi ska klara dagens problem med fattigdom, klimatpåverkan och överbefolkning.